Romersk namngenerator

I det antika Rom togs namnen och deras betydelser på största allvar. Romarna trodde att i dem ligger en persons öde. De trodde att om den som inte ville veta namnet kunde han med hjälp av magi ta en människas liv. Det var därför slavar var förbjudna att uttala namnet på sin herre. Pojken fick ett personligt namn den åttonde eller nionde dagen efter födseln. Det fanns en tradition att endast ge de fyra äldsta sönerna ett personligt namn, och resten som personnamn kunde vara ordinära nummer: Quintus (femte), Sextus (sjätte), vilket alltså blev till personnamn. De flesta personnamnen har ett så gammalt ursprung att deras betydelse glömdes bort redan under den klassiska eran.

Romerska namn har en rik historia. I det antika Rom var folk väldigt seriösa om hur man namnger ett barn. Det fanns ett ordspråk som sa att namnen inte var föremål för överenskommelse. Av denna anledning talades inte ens gudarnas namn högt. Prästerna var oroliga för att fienderna inte skulle använda sin kunskap och locka gudarna till dem. Slavar kunde inte heller tala högt namnen på sina herrar, särskilt när en främling var i närheten. Det romerska mansnamnet bestod av minst två delar: ett personnamn (praenomen) och ett generiskt namn (nomen); Dessutom kan det finnas ett individuellt smeknamn eller namnet på en gren av släktet (cognomen).